Dear John
För cirka tio minuter sedan tog filmen slut och här sitter jag fortfarande i tårar. Tårar som både är spårade ur filmen men som också finns där. Både jag och Vedde behövde gråta, så det gjorde vi.
Allting går hela tiden upp och ner. Upp när man hindrar sig från att tänka på det och ner när det tillslut tränger sig igenom. Precis som jag sa till mamma idag så är det inte hemlängtan jag har. Man kan nog snarare tala om hitlängtan. Jag vill ha mamma och pappa här. Jag vill ha Filip här. Jag vill vara i Paris, men jag vill ha perfekta förutsättningar, vilket jag är klok nog för att förstå, att något perfekt inte finns. Och sedan kan man ju också kolla på hur kort tid det faktiskt har gått. Men det är snarare tanken på hur lång tid som komma skall i denna underbara stad som får mig att vilja krypa in i Filips famn ännu mer.
Nu blev detta ett känslomässigt inlägg, men så får det vara.
En av de saker som förgyller dagarna är tanken på att de snart står här bredvid mig i Paris, så jag förstår ju självklart att det bara är att bita ihop och växa upp lite till. Men ibland vill jag inte det, som ikväll exempelvis.
BISE!
(Ja, filmen var ju väldigt bra!)
Håll ut, snart kommer vi :)!
